Video

Jag är 17 år (fyller senare på året 18 år). Nu är jag ju DJ på riktigt, vilket syns på mina inköp. Man fick lära sig av sina nya kollegor, man lyssnade och snackade med varandra om vilka skivor som var bra, dåliga och även funkade bra och dåligt på golvet. Även till vilka butiker man borde gå och kolla på skivor.

Här är verkligen en skön samling musik, från hip-hop och r’n’b till house och techno. När man spelar låtar på dansgolv och ser folk ha kul till musiken, så skapas en helt ny relation till musiken. Ibland kan en udda låt man normalt sett inte ens köpt, skapa fina minnen. Men det allra roligaste är när låtar som slår en som en käftsmäll vid första lyssningen, blir hits över tid. 1990 års främsta exempel jag tänker på är Snap-The Power och KLF-What Time Is Love. Dessa låtar spelade man med glädje under en lång period.

Här på YouTube kan du samtidigt se alla bildomslag från skivorna.

Jag är 16 år (fyller senare på året 17 år). Jag hade året innan köpt en DJ-bänk med 2st Technics 1200-grammofoner som jag tränade med hemma. Detta år får jag också mina första jobb, vilket gör att nu börjar jag köpa skivor för min publik. Det finns vissa låtar som jag verkligen gillar som även publiken gillar, men det blir också tydligt att publiken ofta har väldigt dålig smak 😉 (tänk att det varit sig likt i 30 år)

Vid denna tid var det också näst intill omöjligt att bara spela ny musik rakt igenom, utan det förväntades att man blandade och gav. Lite dans (house, techno, r’n’b), lite pop/rock, någon klassiker och sen tillbaka igen. Denna 1989-mix kanske man kunde kommit undan med, då det är lite av det bästa av det bästa, men jag tror den skulle anses som ganska ”tung”, som man sa om en del klubbmusik.

Här blir ändå en skön blandning av låtar man totalt sätt ändå spelade som allra mest under 1989. Såväl house, både kommersiell och lite underground, som party-vänlig hip-hop och r’n’b.

Här på YouTube kan du samtidigt se alla bildomslag från skivorna.

1989 In The Mix – Samplern ja, historien om Black Box ‎- Ride On Time innehåller det mesta om det jag pratat om de två tidigare åren. Det började med att en italiensk DJ lekte med acapellan till Loleatta Holloway – Love Sensation i sina DJ-set med just en sampler. Idén var såpass bra att man spelade in den och skrev då samtidigt pianoslingan och skapade ett arrangemang kring acapellan. Låten blev ju kanonbra men några rättigheter fanns inte på denna stöld, så man fick snabbt tänka om när man licensierade den till engelska Deconstruction.

Man bytte då ut sången mot en nyinspelad sång av Heather Small, senare känd som M-People, och det är den vokalinsatsen som faktiskt hörts under alla åren. Det är först nu på några jubileumsutgåvor av låten som Loleatta Holloway används igen, precis som det var tänkt från början. Även om Sverige allt som oftast fungerande som ett u-land när det gällde ny dansmusik, så lyckades denna låt nå en andra plats på den svenska singellistan.

25.42 in i mixen hittar vi en fin dub-version och om vi tittar närmre på vem som ligger bakom den så hittar vi Phil Wilde som något år senare formade 2 Unlimited. Det känns också kul att en del svensk dansmusik nu var såpass bra att det platsar både på dansgolven och i denna mix som minns tillbaka på 1989. Du hör bland annat Rob ’N’ Raz, Stonebridge och Stonefunkers.

I övrigt så präglas denna mix väldigt mycket av mitt första år som DJ. Det är många skivor som jag aldrig köpt eller ens känt till, om det inte var för att jag spenderade så mycket tid i skivbutiker, letandes efter ny härlig musik att spela ut.

Jag är 15 år (fyller senare på året 16 år). Nu är det bara hip-hop eller house i alla dess former som tar min uppmärksamhet i året som kom att kallas ”Summer of Love”, baserat på euforin kring acid house och rave-scen som började ta form. Med detta följde naturligtvis otroligt mycket bra musik!

Jag tror det funkiga och coola kring hip-hopen gjorde den intressant, tillsammans med alla samples från 70-talet med slingor och samples som inte jag hade hört förut. Att återanvända en bra slinga, som är och förblir en bra slinga och sedan rappa på den, tillsammans med trummaskiner, gjorde uppenbart tricket. Här slog också en viss Dr Dre igenom med dunder och brak genom NWA. Tänk att var man sitter med hans lurar i öronen så här 32 år senare (Beats/Apple).

För mig som gillade ljudet av syntar så var användningen/missbruket av Rolands acid-maskin TB-303 en välsignelse. Helst skulle den kompas av trummaskinen TR-808. Gjordes det på rätt sätt behövdes inget annat. (Lyssna exakt en timma in i mixen, wow!) Eller så kunde man göra som Todd Terry, sampla allt möjligt och sätta ihop det med sin patenterade trum-programmering.

Här på YouTube kan du samtidigt se alla bildomslag från skivorna.

1988 In The Mix – Samplern, jag börjar känna mig lite tjatig, men faktum är att det utan tvekan är det mest använda instrumentet i hela denna mix. Nästan all musik upp till 30 minuter in i denna mix innehåller mängder av samples, om inte hela musikbakgrunden rent av baseras på en annan låt. Låtarna därefter är inte sämre på något sätt, och känner man till det är det svårt att inte höra samplern precis överallt, i trummor, i röster och inte minst i alla kollage-liknande ljudlandskap.

Men att stjäla som simpla tjuvar handlade detta inte om, utan istället möjligheten till att vara kreativ, utan begränsningar. Tyvärr lärde sig många den hårda vägen då de stora skivbolagen inte tolererade denna nya konst, i alla fall inte utan tillstånd.

Den dålige basisten Roland TB-303, som inte alls lät som en bas, helt plötsligt blev ett av det mest använda instrumenten. Acid var på allas läppar. Den glada gula gubben syntes på många skivor och en “acid house remix” var det hetaste man kunde få tag på. Det ironiska är att D-Mobs hit We call it acieeed inte alls innehöll någon TB-303. Den låten som toppade danslistor världen över och även låg 3a på Englands singellista, blev ändå som ett signum för hela 1988, då själva vokalfrasen “acieeed” gapades i tid och otid, precis överallt.

Jag är 14 år (fyller senare på året 15 år). Om vi börjar med lite hip-hop så gör ju en hel del låtar starkt intryck på mig. Inte minst Coldcut som remixar Paid In Full, som blir lite som ett kollage av coola grejer. Deras debutsingel Beats+Pieces blir också startskottet för stilen cut’n’paste som blandar hej vilt från andras skivor. Även släppet Pump Up The Volume samma år imponerar stort, där Dave Dorell och CJ Mackintosh scratchar in coola samples på det massiva groovet.

CJ Mackintosh är även mannen som ansvarar för all scratch på The Tables Are Turnin’ som är en av de skivor jag försöker härma efter bästa förmåga, när jag senare köper egna DJ-prylar. Denna har jag lyssnat på så många gångar och försökt efterapa.

Hur kan man lyssna på både Nitzer Ebb och Mel & Kim (och Rick Astley mfl)? Jo, men det är ju samma producent, Phil Harding, som gjorde båda. Faktum är att de låter så lika att de knappt går att skilja åt innan en gubbe gapar på ena låten och tjejer sjunger på den andra. Lyssna själv i mixen. Det är också ett skönt kvitto så här i efterhand, att soundet och helheten har stått högre i kurs för mig, än själva artisteriet i sig. En bra och fet låt, är en bra och fet låt!

Syntmusiken för min del blir allt mindre intressant. Tyvärr drar en del grupper, tex Ministry, åt rockhållet, vilket gör det obegripligt för mig som ”syntare” att följa efter, vilket en del andra lyssnare gör. Italo Disco-genren sprattlar verkligen på sista versen med och det går nu mer 1 bra låt på 100 dåliga. Istället är dansmusiken som house och acid, det senaste tillskottet, något mycket mer spännande. Återigen syntar, fast på ett coolt sätt.

Här på YouTube kan du samtidigt se alla bildomslag från skivorna.

1987 In The Mix – Året då samplern skapade både kaos och otroligt mycket bra musik. Till skillnad från året innan så snodde man nu betydligt längre sekvenser och kunde loopa upp hela bakgrunder från andra låtar, för att skapa sin nya musik. Detta gjorde att hiphop-genren inte bara blev väldigt intressant, det kom massor av bra musik i denna spännande genre. Att jag hade turen att ha mina ungdomsår under 80-talet, då ny teknik så kraftigt påverkade hur ny musik kom att låta, var en ynnest. Jag hade själv i mina första trevande steg börjat använda mig av all denna ny teknik i en salig blandning. Analoga syntar, digitala syntar, sequencers, trummaskiner och samplers. Möjligheterna var oändliga.

Hur många idag hade känt till Bob James, om det inte var för att man hört hans musik samplad i så oändligt många låtar? Jag hade knappast kommit i kontakt med en avdankad jazz-musiker annars. Idag är han en av mina musikaliska idoler och jag har samlat på mig hela hans omfattande katalog. Att han forfarande kan vara så aktuell, har han samplingstekniken att tacka, helt klart.

Tyvärr började skivbolagen redan vid denna tid dra åt sig öronen av all stöld. MARRS – Pump Up the Volume var helt full av olika samples och när denna maxisingel släpptes i USA så var många av de fina samplingarna borttagna. Det rådde en allmän förvirring om hur mycket man egentligen fick ta, var det 4 takter, som det så ofta pratades om? Svaret är nej, absolut ingenting, inte ens ett trumslag. Men det visste man inte då. Denna förvirring skulle hålla i sig under många år framöver.

Jag tycker att både Pump Up The Volume och Bomb The Bass – Beat Dis är utmärkta exempel på musik som aldrig hade kommit till utan samplerns hjälp och inte heller utan den laglöshet som faktiskt rådde under förvirringens tid. Kreativiteten kunde flöda helt fritt och ens gamla skivsamling kunde fungera som ljudbibliotek.

Jag är 13 år (fyller senare på året 14 år). Musikstilarna fortsätter spreta mer än någonsin. I samma veva som jag tar till mig hitlåtar jag gillar, så blir det allt mer av synt, alltså lite råare och kanske lite mer industriell i ljudbilden. Som 13-14-åring så tyckte man det ännu råare soundet kändes ännu mer på riktigt och coolt, när man brötade på ett blandband på den bärbara kassettbandspelaren, walkman! Då var man hård!

Något annat som lät spännande var starten på det vi kallar house-musik. För mig lät det som en ny typ av synt-baserad musik, som även de använde de klassiska trummaskinerna Roland TR-808 och nu även TR-909 i större utsträckning. Basgångar och slingor var naturligtvis också gjorda på syntar. Så för mig var detta mycket närbesläktat med det jag redan gillade. Detta attraherade mig men föga kunde man ana att detta var starten på det som vi håller på med än idag.

Här på YouTube kan du samtidigt se alla bildomslag från skivorna.

1986 In The Mix – Den gate-ade virveltrummans år. Jo alltså, när man lägger ett kort och hårt rumsreverb, dvs efterklang på virveltrumman så den blir längre, alltså inte bara “ga” utan “gaaaa”. Så lät alla virveltrummor under en del av 80-talet. Faktum är att detta började några år tidigare, men när man lyssnar här, så hör man dessa olika varianter på nästan varenda låt. I trummorna generellt ligger mycket av tidens anda. Man hör ganska snabbt vilket årtionde musiken är tillverkad på.

När house-musiken kickar in, 42 minuter in i mixen, så kommer de klassiska Roland-trummaskinerna på rad TR-808, TR-909 och även TR-707. Då var detta ett helt nytt sound, men eftersom dessa trummor har använts på samma sätt ända sedan dess, så låter många av dessa låtar fortfarande ganska moderna. Intresset för dessa maskiner dalade sedan och var inte speciellt heta runt 1990, men har sedan dess fortsatt öka i värde att de nu kostar mer att köpa idag än när de en gång såldes som nya, vilket är extremt ovanligt för begagnade instrument. Idag finns också många välgjorda kopior att få tag på.

Att mycket av denna musiken inspirerat musikproducenter som växt upp under 80-talet går inte att ta miste på. När Danny Tenaglia släppte sin singel Elements 1997 så var hela upplägget bekant. Kan du Elements, så lär du bli överraskad 10.30 in i mixen. I denna remix på Rage Hard har du hela grejen, fast 11 år tidigare. “Let me take you on a tour of the twelve inch”.

Vad gränsen och skillnaden på inspirerad av, och rena stölder skulle gå, fick vi lära oss när samplern nyttjades till max. Men här i mixen över 1986 så användes den mest så som man trodde den skulle fungera från början, dvs att man kunde skapa naturtrogna ljud digitalt. Lyssna på första anslaget i början av mixen, den flöjten var en sampling, och visst låter det som en flöjt? Att sampla en röst och hacka upp den blev också ett signum och en effekt man inte hade hört förut. “Jack, Jack, Jack, Jack your body”.

Jag är 12 år (fyller senare på året 13 år). I min iver att hitta nya bra låtar, så breddas intaget av genres. Kan pop, listmusik, dans, electro och till och med hip-hop vara något att ta till sig? Självklart, om det inkluderar syntar och trummaskiner! När tex hip-hopen började baseras på Rolands TR-808 så lät det plötsligt extra coolt!

När TV-serien Miami Vice började sändas på TV så hörde jag direkt musiken. Jag hade intresserat mig för filmmusik i allt från Bröderna Lejonhjärta till Flykten från New York. När soundet var rätt, så blev jag nyfiken och ville få tag på musiken. Jag grävde även djupare i synt-genren och följde grupper som Front 242, Nitzer Ebb, SPK, Cabaret Voltaire och annat som gick under begreppet ”råsynt”.

Denna mix är därför otroligt blandad med fina grejer som spänner brett. Som jag sagt innan så är detta den musik jag hade på mina blandband vid denna tid och ingen efterkonstruktion av kreddiga grejer. Detta var mina favoriter vid denna tid helt enkelt.

Här på YouTube kan du samtidigt se alla bildomslag från skivorna.

1985 In The Mix – Ett relativt nytt fenomen som växt sig starkare var teorin om att släppa flera olika maxisinglar av samma låt. Ibland kunde det handla om att man släppte olika mixar i olika territorium, Det vanligaste exemplet var “US-mixar” som då gjordes för amerikanska marknaden. Dessa hittades ju oftast även på import i Sverige. Men det var inte alltid så, utan ibland kom låtar i flera versioner i olika remix-utgåvor, ämnade för samma marknad.

Ett exempel som finns med här är Propaganda – P:Machinery som släpptes i 3 helt olika versioner (+b-sidor) på 3 helt olika maxisinglar. Som inte det vore nog finns ytterligare en sammansättning på kassett-singeln (ja alltså själva singel, släppt på kassett, som man gjorde förr). Tror att även den mest inbitne hade svårt att hänga med i alla utgåvor vid denna tid.

Andra versioner i denna mix som är hämtade från remix-maxin är tex Erasure – Push Me Shove Me (Tacos Mix), Pet Shop Boys – A Man Could Get Arrested (12” Mix), Frankie Goes To Hollywood – Welcome To The Pleasuredome (Fruitness) och sedan även Baltimora – Tarzan Boy som i sin Summer Version även förärades med en helt ny melodi, som faktiskt gjorde låten bättre.

När man som jag i efterhand försöker få en överblick över alla versioner som man skaffade (och ibland aldrig ens hört talas om när det begav sig) så blir det ju inte lättare av att samma version ibland är döpt till en mängd olika mixnamn, av exakt samma version. Som exempel här finns Pet Shop Boys – Opportunities som, beroende på vilken utgåva du hittat denna mix på, kan heta Extended Version, Dance Mix eller Double Your Money Mix.

Jag är 11 år (fyller senare på året 12 år). När jag tittar tillbaka så inser jag att mycket av det jag gillat helt kan tillskrivas en viss producent. När jag var 11 år fattade jag inte mycket av det, men så här i efterhand så skall dessa hjältar verkligen hyllas. Hade tex Depeche och Yazoo ens haft en karriär utan Daniel Miller som satte hela det klassiska soundet? Vad hade electron varit utan Arthur Baker och John Robie?

En annan producent som jag verkligen har gillat är Trevor Horn. Du har kunnat höra spår från honom i alla mixar hittills, från 1980-1983. Han hade alltid ett sådant speciellt och fantastiskt bra sound, vilket till och med kunde få gitarrer att låta bra! Här finns bland annat låtar med Frankie Goes To Hollywood, Propaganda och hans egna projekt The Art Of Noise, som varit otroligt kreativa och i framkant, framför allt under 80-talet.

Låt dig sugas in av detta fantastiska intro på mixen, signerat Trevor Horn, när han var som allra bäst.

Här på YouTube kan du samtidigt se alla bildomslag från skivorna.

1984 In The Mix – Vi kan inte passera 1984 utan att snacka The Art Of Noise och Fairlight CMI. Det var en sampler som i sin version 2 kunde börja höras överallt. Med dagens mått var det en mycket begränsad sampler med få sekunder och dålig kvalité, men med en prislapp på en halv miljon! I denna mix så är det Trevor Horn som i sitt projekt The Art Of Noise nyttjar den till max. Där låtarna i princip bara bestod av olika samples, upphackningar och programmeringar med Fairlight. (du hör detta från 20.40-23.15) Otroligt kreativt och i framkant.

I denna mix hör du också en låt jag letade efter i 25 år. Jag hade en del av låten inspelad på ett band men visste alltså inte vad det var för grupp eller låt. Men slingan som inleder låten (vid 47.20) spelade jag på var enda synt jag provade i säkert 15 år. Varje gång, samma slinga, utan att ha en aning om vad jag spelade. För 10 år sen så fick jag via en vän hjälp att hitta rätt, då jag plötsligt hörde den i en mix. Låten är John Rocca – I Want It To Be Real och så magiskt bra den är än idag. Han både sjung och producerade hitten IOU i sin grupp Freeez som var med i 1983-mixen. Många likheter går att höra.

Som extra bonus kan du googla youtube-klippet “Jeff Mills Wizard Detroit” och se när Jeff Mills lirar just denna låt. Detta är lite extra kul eftersom Jeff Mills idag är en techno-legend och jag diggar mycket av hans musik som han producerade långt senare. Och för att sluta cirkeln helt så spelade han en del techno-musik som jag släppte under mitt alias Hertz.

Tillbaka till 1984 så flöt många genres ihop, det märker man på DJ-set från denna tiden då synt, electro och alla former av elektronisk dans blandades hej vilt med rap och hiphop som bubblade och blev väldigt stort dessa år. En film som drog nytta av det var “Breakdance The Movie” som hade ett soundtrack som verkligen var super. I denna mix hör du 2 låtar från filmen, dels temat (vid 37.10) och sedan Ice-T, som här hörs i en av hans första medverkande på skiva med den magiska låten Reckless (vid 1.01.25). Han medverkar även i filmen, bland annat med en variant av denna låt.