Video

Jag är 13 år (fyller senare på året 14 år). Musikstilarna fortsätter spreta mer än någonsin. I samma veva som jag tar till mig hitlåtar jag gillar, så blir det allt mer av synt, alltså lite råare och kanske lite mer industriell i ljudbilden. Som 13-14-åring så tyckte man det ännu råare soundet kändes ännu mer på riktigt och coolt, när man brötade på ett blandband på den bärbara kassettbandspelaren, walkman! Då var man hård!

Något annat som lät spännande var starten på det vi kallar house-musik. För mig lät det som en ny typ av synt-baserad musik, som även de använde de klassiska trummaskinerna Roland TR-808 och nu även TR-909 i större utsträckning. Basgångar och slingor var naturligtvis också gjorda på syntar. Så för mig var detta mycket närbesläktat med det jag redan gillade. Detta attraherade mig men föga kunde man ana att detta var starten på det som vi håller på med än idag.

Här på YouTube kan du samtidigt se alla bildomslag från skivorna.

1986 In The Mix – Den gate-ade virveltrummans år. Jo alltså, när man lägger ett kort och hårt rumsreverb, dvs efterklang på virveltrumman så den blir längre, alltså inte bara “ga” utan “gaaaa”. Så lät alla virveltrummor under en del av 80-talet. Faktum är att detta började några år tidigare, men när man lyssnar här, så hör man dessa olika varianter på nästan varenda låt. I trummorna generellt ligger mycket av tidens anda. Man hör ganska snabbt vilket årtionde musiken är tillverkad på.

När house-musiken kickar in, 42 minuter in i mixen, så kommer de klassiska Roland-trummaskinerna på rad TR-808, TR-909 och även TR-707. Då var detta ett helt nytt sound, men eftersom dessa trummor har använts på samma sätt ända sedan dess, så låter många av dessa låtar fortfarande ganska moderna. Intresset för dessa maskiner dalade sedan och var inte speciellt heta runt 1990, men har sedan dess fortsatt öka i värde att de nu kostar mer att köpa idag än när de en gång såldes som nya, vilket är extremt ovanligt för begagnade instrument. Idag finns också många välgjorda kopior att få tag på.

Att mycket av denna musiken inspirerat musikproducenter som växt upp under 80-talet går inte att ta miste på. När Danny Tenaglia släppte sin singel Elements 1997 så var hela upplägget bekant. Kan du Elements, så lär du bli överraskad 10.30 in i mixen. I denna remix på Rage Hard har du hela grejen, fast 11 år tidigare. “Let me take you on a tour of the twelve inch”.

Vad gränsen och skillnaden på inspirerad av, och rena stölder skulle gå, fick vi lära oss när samplern nyttjades till max. Men här i mixen över 1986 så användes den mest så som man trodde den skulle fungera från början, dvs att man kunde skapa naturtrogna ljud digitalt. Lyssna på första anslaget i början av mixen, den flöjten var en sampling, och visst låter det som en flöjt? Att sampla en röst och hacka upp den blev också ett signum och en effekt man inte hade hört förut. “Jack, Jack, Jack, Jack your body”.

Jag är 12 år (fyller senare på året 13 år). I min iver att hitta nya bra låtar, så breddas intaget av genres. Kan pop, listmusik, dans, electro och till och med hip-hop vara något att ta till sig? Självklart, om det inkluderar syntar och trummaskiner! När tex hip-hopen började baseras på Rolands TR-808 så lät det plötsligt extra coolt!

När TV-serien Miami Vice började sändas på TV så hörde jag direkt musiken. Jag hade intresserat mig för filmmusik i allt från Bröderna Lejonhjärta till Flykten från New York. När soundet var rätt, så blev jag nyfiken och ville få tag på musiken. Jag grävde även djupare i synt-genren och följde grupper som Front 242, Nitzer Ebb, SPK, Cabaret Voltaire och annat som gick under begreppet ”råsynt”.

Denna mix är därför otroligt blandad med fina grejer som spänner brett. Som jag sagt innan så är detta den musik jag hade på mina blandband vid denna tid och ingen efterkonstruktion av kreddiga grejer. Detta var mina favoriter vid denna tid helt enkelt.

Här på YouTube kan du samtidigt se alla bildomslag från skivorna.

1985 In The Mix – Ett relativt nytt fenomen som växt sig starkare var teorin om att släppa flera olika maxisinglar av samma låt. Ibland kunde det handla om att man släppte olika mixar i olika territorium, Det vanligaste exemplet var “US-mixar” som då gjordes för amerikanska marknaden. Dessa hittades ju oftast även på import i Sverige. Men det var inte alltid så, utan ibland kom låtar i flera versioner i olika remix-utgåvor, ämnade för samma marknad.

Ett exempel som finns med här är Propaganda – P:Machinery som släpptes i 3 helt olika versioner (+b-sidor) på 3 helt olika maxisinglar. Som inte det vore nog finns ytterligare en sammansättning på kassett-singeln (ja alltså själva singel, släppt på kassett, som man gjorde förr). Tror att även den mest inbitne hade svårt att hänga med i alla utgåvor vid denna tid.

Andra versioner i denna mix som är hämtade från remix-maxin är tex Erasure – Push Me Shove Me (Tacos Mix), Pet Shop Boys – A Man Could Get Arrested (12” Mix), Frankie Goes To Hollywood – Welcome To The Pleasuredome (Fruitness) och sedan även Baltimora – Tarzan Boy som i sin Summer Version även förärades med en helt ny melodi, som faktiskt gjorde låten bättre.

När man som jag i efterhand försöker få en överblick över alla versioner som man skaffade (och ibland aldrig ens hört talas om när det begav sig) så blir det ju inte lättare av att samma version ibland är döpt till en mängd olika mixnamn, av exakt samma version. Som exempel här finns Pet Shop Boys – Opportunities som, beroende på vilken utgåva du hittat denna mix på, kan heta Extended Version, Dance Mix eller Double Your Money Mix.

Jag är 11 år (fyller senare på året 12 år). När jag tittar tillbaka så inser jag att mycket av det jag gillat helt kan tillskrivas en viss producent. När jag var 11 år fattade jag inte mycket av det, men så här i efterhand så skall dessa hjältar verkligen hyllas. Hade tex Depeche och Yazoo ens haft en karriär utan Daniel Miller som satte hela det klassiska soundet? Vad hade electron varit utan Arthur Baker och John Robie?

En annan producent som jag verkligen har gillat är Trevor Horn. Du har kunnat höra spår från honom i alla mixar hittills, från 1980-1983. Han hade alltid ett sådant speciellt och fantastiskt bra sound, vilket till och med kunde få gitarrer att låta bra! Här finns bland annat låtar med Frankie Goes To Hollywood, Propaganda och hans egna projekt The Art Of Noise, som varit otroligt kreativa och i framkant, framför allt under 80-talet.

Låt dig sugas in av detta fantastiska intro på mixen, signerat Trevor Horn, när han var som allra bäst.

Här på YouTube kan du samtidigt se alla bildomslag från skivorna.

1984 In The Mix – Vi kan inte passera 1984 utan att snacka The Art Of Noise och Fairlight CMI. Det var en sampler som i sin version 2 kunde börja höras överallt. Med dagens mått var det en mycket begränsad sampler med få sekunder och dålig kvalité, men med en prislapp på en halv miljon! I denna mix så är det Trevor Horn som i sitt projekt The Art Of Noise nyttjar den till max. Där låtarna i princip bara bestod av olika samples, upphackningar och programmeringar med Fairlight. (du hör detta från 20.40-23.15) Otroligt kreativt och i framkant.

I denna mix hör du också en låt jag letade efter i 25 år. Jag hade en del av låten inspelad på ett band men visste alltså inte vad det var för grupp eller låt. Men slingan som inleder låten (vid 47.20) spelade jag på var enda synt jag provade i säkert 15 år. Varje gång, samma slinga, utan att ha en aning om vad jag spelade. För 10 år sen så fick jag via en vän hjälp att hitta rätt, då jag plötsligt hörde den i en mix. Låten är John Rocca – I Want It To Be Real och så magiskt bra den är än idag. Han både sjung och producerade hitten IOU i sin grupp Freeez som var med i 1983-mixen. Många likheter går att höra.

Som extra bonus kan du googla youtube-klippet “Jeff Mills Wizard Detroit” och se när Jeff Mills lirar just denna låt. Detta är lite extra kul eftersom Jeff Mills idag är en techno-legend och jag diggar mycket av hans musik som han producerade långt senare. Och för att sluta cirkeln helt så spelade han en del techno-musik som jag släppte under mitt alias Hertz.

Tillbaka till 1984 så flöt många genres ihop, det märker man på DJ-set från denna tiden då synt, electro och alla former av elektronisk dans blandades hej vilt med rap och hiphop som bubblade och blev väldigt stort dessa år. En film som drog nytta av det var “Breakdance The Movie” som hade ett soundtrack som verkligen var super. I denna mix hör du 2 låtar från filmen, dels temat (vid 37.10) och sedan Ice-T, som här hörs i en av hans första medverkande på skiva med den magiska låten Reckless (vid 1.01.25). Han medverkar även i filmen, bland annat med en variant av denna låt.

Jag är 10 år (fyller senare på året 11 år). Första piano-introt skvallrar om att det faktiskt kom några få skivor helt utan syntar som ändå var bra. Även om de var i klar minoritet.

Detta år skulle jag kalla guld-året för en annan genre som döptes till Italo Disco. Jag tror det blev ett allmänt begrepp genom de otroligt populära samlingarna av italiensk disko-musik som ZYX släppte med start 1983, kallade ”The Best Of Italo-Disco”. De första 3 volymerna är kanon, innan hela den genren ballade ur och Italo Disco snarare blev ett skällsord.

För mig innehåller mixen även tre andra låtar med tydlig DJ-koppling och närmare bestämt scratching. Hur gjorde de egentligen? Det fick jag fundera på några år innan jag själv började försöka mig på denna coola konst.

Här på YouTube kan du samtidigt se alla bildomslag från skivorna.

1983 In The Mix – I 1981-mixen kunde du höra DAFs hit och i 1982 mixen kunde du höra Eurythmics stora genombrott. I denna mixen finns en av killarna från DAF, Robert Görl representerad. Han släppte en mycket bra maxi på Mute där faktiskt alla 3 spåren kan höras i följd (med start 1.03.30). Vad som är en mer överraskande är att han fick med Annie Lennox från Eurythmics på sång. Hon gästade bara 2 skivor på hela 80-talet och detta är en av dem.

Run DMCs första singel It’s Like That finns också med här. Även om låten fick ett visst genombrott 1983 så var det när remixarna kom 1997 som låten skrev in sig i historieböckerna på riktigt. Det släppet tillhör nu mer den exklusiva skaran med över 5 miljoner fysiska skivor sålda. Det är inte så många som lyckats med det.

Jag har ju snackat lite producenter innan och nu är det dags att hylla remixaren Francois Kevorkian. Alltså vilken kille. Så många bra maxis han har gjort. Denna mix inleds med U2 – New Years Day i en Francois Kevorkian Remix. Du hör honom i Time Zone – The Wildstyle (Special New Mix) (vid 10.45) och även Kraftwerk – Tour De France (Francois K Remix) (vid 1.06.30) och som i lite olika utgåvor också kallas (Remix) eller (New York Club Mix). Du kommer höra många fler remixar från honom framöver 😉

Jag är 9 år (fyller senare på året 10 år). De första 10 minuter i denna mix, gör det tydligt att det inte nödvändigtvis behöver vara ”syntmusik” för att vara coolt i mina öron. Utan att röja vad du kommer höra, så är det i alla fall inte grupper du förknippar med synt i första hand. Däremot är det syntljuden jag hör och gillar!

Även om jag är ung, så pratar jag musik med klasskamrater, köper skivor, lånar skivor, spelar in och lånar ut skivor. Man kan väl säga att utan det nätverk man började bygga med vänner som delade musikintresset, så hade man inte kommit långt. Jag kunde inte på långa vägar köpa allt jag ville, men att spela in på kassett gick ju utmärkt. Så om varje vän köpte några skivor och vi lånade av varandra, ja då fanns det mycket mer att lyssna och ta del av.

Sedan kunde jag ligga med mammas enkla ”bergsprängare” i sängen och vara snabb på pausknappen i program som Eldorado Max, där jag tex hörde The Flirts-Passion för första gången, eller varför inte Buffalo Gals som jag spelade in från Clabbes Rakt Över Disc. Det gällde att vara på hugget om man ville upptäcka ny musik.

Här på YouTube kan du samtidigt se alla bildomslag från skivorna.

1982 In The Mix – Här finns den första maxisingeln med som jag köpte själv, nämligen Wham! – Young Guns (Go For It) och den köptes in för 35 kr (eller var det möjligtvis 29 kr?) på Bengans i Göteborg som då låg på Allmänna Vägen i Majorna. Jag hade köpt singlar och LPs innan under 1980 och 1981 men här var det alltså dags för den första maxin i samlingen (jag är alltså 9 år gammal här). Besvikelsen hemma blev ändå påtaglig när denna stora skiva gick på 33 varv, vilket var väldigt ovanligt för en maxisingeln. Jag ville ju så gärna att den stora skivan skulle snurra fort, på 45 varv, men jag fick alltså vänta till kommande inköp för den upplevelsen.

Då min ekonomi var minst sagt begränsad i denna ålder, så kan jag ändå se tillbaka på att jag ägde en hel del av låtarna som är med här på vinyl redan då. Andra fick man nöja sig med att ha inspelade på band. Lån bland kompisar var ett måste för att få ta del av allt man ville. När jag köpte Adolphson & Falks singel Krafter Vi Aldrig Känner / Stockholmsserenad (och spelade in albumen från denna tid på kassett) så kunde jag aldrig drömma om att jag 14 år senare skulle sitta och ge herrarna instruktioner när jag plötsligt producerade några singlar med dem 1996. Tänk då drömde jag om att äga en synt, 14 år senare hade jag 50 st 😉

En annan lite kul kuriosa är att storköpen (OBS, B&W mfl) alltså varuhus som hade allt från kläder till husgeråd, även hade små avdelningar med skivor, stereoanläggningar och musikprylar, modell enkel hemmaanvändare. Ett märke som blev mycket populärt var Casio. De hade enklare syntar/orglar med färdiga komp och några syntetiska ljud att välja mellan. Den allra billigaste modellen hette Casio VL-Tone V1 Synthesizer och hade den nu mer klassiska rytmen som du kan höra i Trios hit, Da Da Da. Detta blev snabbt känt och många sa “tänk va lätt det är att göra musik idag” men glömde kanske bort att hela låten kring rytmen skulle skrivas också 😉 Under första delen av 80-talet (kanske senare också) så sa folk ofta om något lät illa “de har nog använt en Casio”.

Jag är 8 år (fyller senare på året 9 år). Detta år blir jag frälst, i ”syntmusik”. Det är som om en helt ny värld öppnade sig och musiken pratar rätt till mig. Den är magisk på så många sätt och låter precis som jag önskade, utan att ha en aning om det innan. Vad jag inte fattade då, men som jag förstått i efterhand, så innehåller mer eller mindre var enda låt jag gillade en lång tid framöver, antingen syntar eller trummaskiner, helst uteslutande.

Mitt mest lyssnade album detta år är utan tvekan Depeche Modes album Speak & Spell som blev starten på en kärleksaffär som håller i sig än. Jag minns än idag hur rummet såg ut hos en vän, där jag först hörde dessa magiska toner och hur golvad jag blev. Det bästa jag någonsin hört. Men det fanns mer musik som var magisk. Det kommer du höra!

Här på YouTube kan du samtidigt se alla bildomslag från skivorna.

1981 In The Mix – Hur många var det som upptäckte att det var original-maxisingel på Kraftwerk – Computerwelt (Special Mix) från 1981 som användes? När jag växte upp och fick tag i denna maxi då, så hörde jag ingen direkt skillnad. Jag hade ingen möjlighet att A/B-lyssna mellan olika släpp och utgåvor som man har idag. Den lät typ samma och har samma arrangemang. Men idag kan jag tydligt höra att det är en helt annan ner-mix, med tydligare trummor som är högre mixade och mer distinkta. De tänkte säkert lite på dansgolven när den här mixen skapades. Hör man det inte skillnaden direkt, så lyssna på handklappen, som inte alls finns med på album-versionen. (Hittas vid 45.00)

Andra små finesser som ingen kanske la märket till, men som va helt avgörande för att kunna göra övergången till Jean Michel Jarre – Magnetic Fields i slutet av mixen (efter DAF), var användandet av singel-versionen. På albumet är det fullt av ljud från låten innan och Magnetic Fields Part 4 tonar sakta upp. Men min börjar ju med basgången helt ren, vilket alltså bara återfinns på singeln från 1981. Den mixas snabbt över till album-versionen då har jag den i ny-mastrad utgåva, vilket låter mycket bättre. Var det någon som tänkte på detta? 😉

Även om tanken var att bara lägga lite låtar efter varandra från 1981, så blev vissa passager betydligt mer avancerade. För att få ihop introt med Logic System, Phil Collins och Depeche Mode, så var jag tvungen att fixa till tonarterna lite, så de skulle passa ihop. Annars är själva tanken att det är låtarna som skall skina, i sitt original-tempo och i de versioner och edtis som fanns då. Men just här kunde jag inte låta bli att pilla lite. Ibland har jag till och med låtit vissa “dåliga klipp”, som alltså finns på skivorna, ligga kvar, även om jag idag kan höra hur otajt de faktiskt redigerade ibland på den tiden.